Om jag ska vara ärligt så trodde jag aldrig att jag inte skulle ha någon aktivitet utanför skolan. När jag var yngre så hade jag alltid minst tre dagar i veckan som jag spelade fotboll, handboll eller piano eller något av de andra sporterna som jag sysslade med då, som jag för övrigt knappt kommer ihåg. Men jag kom ihåg när jag tänkte på dem som inte idrottade eller hade någon aktivitet på fritiden att det måste vara jätte tråkigt. Men visst vissa tycker kanske om att inte syssla med något, att ha tid. För mig då, var det inte en tanke på att jag skulle sitta sysslolös. Men nu sitter jag här, i skiten själv.

Då börjar man undra; "vad har jag gjort?".  Var det verkligen så smart att sluta i allt? Saknar verkligen det, men på ett sett känns det som att jag inte kan gå tillbaka till fotbollen eller något. Jag är även för gammal att börja i andra aktiviteter. Jag tänkte nyligen på tennis, det är väl bra. Men det blir inte roligt att spela på tävlingar, eftersom man är chanslös mot de som har spelat det i 8 år. Visst skulle det vara roligt att träna men då har man inget mål, eller kämpaglädje.

Att gå tillbaka till laget känns inte heller bra, känns som en idiot som tror att man bara kan komma och gå. Men ändå måste jag röra mig. Det räcker inte bara med att gå ut med hunden varje dag, utan riktig motion. Att springa runt och runt känns inte heller någon utamaning för ´mig. Jag vill ha utmaningar, kunna jämföra mig, känna att jag kan något, vill lära mig saker. 

En annan sak som jag trodde skulle bli bättre var att mitt knä skulle bli bättre, men ikke sa nikke. Så fort jag ta några springsteg känns det som jag inte ha springit på 100 år, eller att någon ha satt en kniv i knät. Min kondis är sämre och känner mig som en fetklumb som inte har springit på år och dar. Men varför sitter jag och klagar, jag gjorde det här valet själv, jag kan ändra situationen. Så det är bara jag som kan ändra den då!


bye// RL