Varför blir jag inte förvånad?

Igår åt jag god mat hos en viss Johansson, god tacopaj vare. Dock var jag sen så när de ringde och trodde att jag hade kört vilse sa jag att jag var på cykeln. De trodde inte på mig, även om jag försökte blåsa lite lätt på telefonluren.

Stressad som jag var slängde jag av mig tröjan för att byta om och inser att tre killar står utanför fönstret, haha. Och nej det slutar inte här.

*Jag cyklar fel (saken är den att hon bor knappt en km ifrån mig och jag är princip uppvuxen där hon bor)

*Jag går in i en annan okänds trädgård och parkerar min cykel där, låser också. Vem som helst kan ju gå in och sno den?!

*Ringer på, ser en kvinna öppna. Inser att det är fel hus. (Och den andra saken är att jag åker förbi Amandas hus varje dag)
Men liksom, det stod JOHANSSON på dörren. Vad är oddsen att två Johanssons bor i ett hörnhus i samma kvarter?? Tydligen var det så, men ändå?!
Och så kan vi bortse att hon hade sagt att hon bodde i ett blått hus. Men gult och blått är väl ganska lika?

*Smyger in i trädgården igen (Smarthead glömde säga att hon hade råkat parkera cykeln där inne) Cyklar allt jag pallar iväg.. åt fel håll.

Men jag hittade tillslut huset :) Att jag cyklade fel hem genom en massa buskar (Liskom, jaa. Ta inte cykelvägen så att ingen överfaller dig, ta istället en annan väg då du behöver putta cykeln genom en massa buskar när det är mörkt, jaa...)

 Känns som att förra veckans händelse då en kille kom fram och drog upp tröjan och undrade vad jag tyckte om hans mage inte känns så relevant längre

Och just det, jag kom sent. Även fast Maddas klara direktiv (PIL NER)


Kommentarer
Postat av: Madalena.

Ingen blir förvånad längre

2010-10-18 @ 20:47:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0